alla dessa lögner. överallt! när man minst anar det, POFF!
under så många år har jag hört lögner runt mig från pojkvänner, vänner, jobb. lögner är det absolut värsta jag vet! det största sveket av allt. jag har blivit så illa skadad av löngner i mitt liv att det är det jag avskyr mest av allt.
även hur sårad och lessen, arg, förbannad, sur man skulle bli över sanningen, finns det aldrig anledning att ljuga för dom människorna man älskar. det är bara bevis på hur lite man litar på den personen och hur lite man värdesätter den, man kan inte ens vara ärlig.
kommer ihåg i vintras/våras när jag träffade en kille, bland det första jag sa till honom var : folk som stått mig nära har ljugit för mig så mycket och gjort mig så illa, gör inte det! för jag klarar inte av det mer!
han lovade att aldrig ljuga, men det enda som svämmade ut ur hans munn var lögner.
och jag mådde ännu dåligare.
efter detta tog jag avstånd från saker som gjorde mig illa, umgicks med personer som gjorde mig glad och som jag kände enorm tillit till. det har varit den bästa våren i mitt liv, den bästa tiden. haft så mycket underbart folk i min närhet. folk som fått mi att förstå att världen kan vara så ljus, och så glad! och att man inte behöver ha folk som gör en illa och lessen i sin närhet, att man kan ta avstånd från det!
sen kom lögnerna ifatt mig igen, först från en, sen från två, sen från jobbet. och nu från dig.
jag hade aldrig trott det. inte från dig..
